En golftränares drömresa är avklarad. En vecka i Florida med Annika-stipendiaterna Niclas Carlsson, Stockholms GK och Josephine Jansson, Ringenäs GK, är avslutad. Det blev en vecka med så mycket ny kunskap och motivation att det bör räcka en hel säsong. Första dagen var det studiebesök på University of Florida. Rapport från de andra dagarna följer…

Dagen bestod av en guidad tur på skolan. Vi fick besöka de olika träningsanläggningarna och träffa de personer som var viktiga för golfspelarna. En välplanerad dag som gav ett proffsigt intryck.

Förutom att vi fick träffa coacher för dam- och herrlag fick vi träffa fystränare, kostrådgivaren, studievägledare och assisterande coacher.

Skolan är mycket stolt över sin idrott. I synnerhet fotbollslaget som drar 90 000 åskådare per match. De visade sina fina anläggningar för fotboll, basket osv. Faktum är att mycket av den guidade turen bestod av att titta på detta. Först i slutet av dagen fick vi se golfbanan och träningsanläggningen. En lite märklig prioritering.

Den fysträningsanläggning som golfspelarna använder var inte särskilt imponerande. Vi har liknande eller t o m något större både i Ljungbyhed och i Halmstad, säkert på många andra ställen också. Man tränar fys 3-4 gånger i veckan och alltid i grupp, men individuellt i gruppen. Träningen verkar likna den som genomförs i Sverige på många håll, dvs den bygger på TPI och screening. Jag uppfattar det inte som att vi ligger efter på det här området, snarare tvärtom.

Träningsanläggningen var bra, ungefär som på de bästa ställena i Sverige. En puttinggreen, två pitchgreener med bunkrar och en chipping-green. Det är svårt att träna wedgar över 70 meter på ett bra sätt. Rangen var fin med två rejäla tees och mycket mål och små kullar. I studion fanns V1, kameror från tre håll, SAM Putt Lab, men inte Trackman eller Flightscope. Fina träningsbollar. Man kunde välja mellan Titleist och Taylor Made. Banan var medellång med bra och utvecklande greenområden. Det mest imponerande var att skolan äger banan. Man tar emot gäster, men träningsområdena får endast användas av skolans lag. Banan ligger på nära avstånd till boende och skola. Man behöver alltså inte bil för att klara sig här.

Coacherna är mycket trevliga mot oss. Fokus ligger på att visa vilka framgångar de haft tidigare, hur de är rankade, vilka nuvarande tourspelare som gått där (bl a Villegas) osv. De lägger även stor vikt vid hur bra fotbollslag de har, vilket är viktigt även för golfarna ur en ekonomisk synvinkel, då fotbollen drar in pengarna till skolan. Eftersom scholarship ska delas ut jämnt mellan könen innebär fotbollslaget , som ju enbart är killar, att man behöver fler tjejer till skolan. Därmed finns det fler scholarship för golftjejer än för golfkillar. Överlag pratar man mycket om resultat och även softbollslagets ranking nämns flera gånger.

I övrigt blir jag inte särskilt imponerad av hur träningen ser ut. Man använder rondanalyser som utgångspunkt och diskuterar kravprofiler. Vi i Sverige har kommit klart längre på den fronten redan bland yngre spelare. Vi har bättre analysverktyg och större förståelse för hela spelet. De nämner kost som en viktig faktor och belyser med exempel som våra landslagsspelare kunde redan på högstadiet. De använder mentala tester som utgångspunkt för mental träning. I ett lag med så få spelare och så många resurspersoner runt laget är det märkligt att man inte använder samtal, observationer och intervjuer som viktigare verktyg än tester. Jag får känslan att man använder mentala tester för att på ett enkelt sätt fånga in ett område som man inte egentligen behärskar.

Dagen efter träffar vi Annika, som uppriktigt sade att ”åk hit för vädret och greenerna. Bestäm dig tydligt för vad du vill uppnå med åren här. Då blir det lättare att strunta i coacherna och köra sitt eget race. Jag kom aldrig överens med min coach.” Hon berättade också att hon hamnade på college i Arizona av en slump och att hon aldrig besökte skolan innan, men att det inte gjorde något då hon hade en egen tydlig plan för vad hon ville uppnå.

Min egen reflektion är att alla skolor är ganska lika. De har bra förutsättningar för träning. De har hyfsade banor. Spelarna får bra hjälp med skolan och utrustning. Faciliteter för fysträning är tillräckligt bra överallt. De skillnader som finns mellan skolorna är coacher, som kan vara mer eller mindre bra samt lagsammanhållningen. Det finns coacher som är bra på att samarbeta med hemmanätverket och som lyssnar till spelarna. Alla säger att de gör det, men erfarenheten säger något annat. Därför bör man säkerställa detta genom att prata med spelare som tidigare gått på skolan. Många coacher är enbart coacher och inte tränare. Då finns det små möjligheter att få golfteknisk hjälp. Även om spelare byts ut är lagsammanhållning troligen något bestående. En coach skapar lagandan och sammanhållningen eller bristen på den. Därför bör den vara varaktig över tid. Vid besök bör man se till att få träffa spelarna för att känna av stämningen. Det kan vara en fördel att komma till ett lag med flera europeiska tjejer. Då är man flera som är i samma situation och troligen flera med samma typer av mål.

Hur laget är rankat bör vara av mindre betydelse då det inte påverkar spelarens långsiktiga utveckling. Visst är det kul att vinna tävlingar med laget, men att bli en bättre golfspelare själv bör vara viktigare.

av Fredrik Wetterstrand